Fenji

Jag hatar när man träffar en person som är annorlunda och man inte vågar släppa in honom just för att han behandlar en på ett annat än va andra människor gör. Man mår bra, trivs och kan vara sig själv utan att behöva spela någon annan än den man är, man känner sig trygg. Även om de känslorna finns där så känner iallafall jag mig osäker på något sätt, som att det är ett spel för att man ska börja lita på personen i fråga innan man får ett slag i ansiktet och det visar sig att han är som alla andra man träffat. Men när man inser att man faktiskt kan göra ett försök att lära känna honom, att det kanske är så han är så är det kanske för sent för att man själv har tabbat sig och förstört det hela, medvetet eller omedvetet.

Jag får alltid höra en massa saker om personer som jag är intresserad av och får aldrig riktigt skaffa mig en egen uppfattning innan jag redan har en. Den här gången bestämde jag mig för att inte försöka lyssna på andra utan låta honom berätta det han ville för mig och ta allt som det kom men hur mycket jag än struntade i vad folk sa till mig så fanns det ändå i bakhuvudet, och när vi var ute tillsammans nu i veckan så blev det tyvärr en del alkohol och jag vräkte ur mig vad jag hade hört.. Dock sa jag att jag inte ville veta eftersom jag inte har med hans liv att göra men det förstörde så mycket, om inte allt, eftersom han märkte att något var fel..


Även om man inte lärt känna en person så bra så finns det ändå några som man känner att man vill ha kvar i sitt liv, på vilket sätt det än blir och han är en sån person. Hoppas bara att han känner samma sak!